DODEN

Video

Sun, 15 Feb 2009 05:59:32 +0100

Video

Sun, 15 Feb 2009 05:59:16 +0100

Winslets felaktiga nominering

Tue, 10 Feb 2009 04:08:00 +0100

Ja det är givetivs inte för The Reader Kate Winslet borde vara nominerad till en huvurdollsoscar, utan Revololutionary Road. The Reader är en stytligt berättad historia, förvillande nära hallongränsen när i scenerna med en gammalsminkad Kate och den generande dialogen på engelska med tysk brytning (Ralph Fiennes har gått från elak lägerchef med engelska på tyskt brytning i Schindler’s List till efterkrigstidspojke i The Reader, även här med engelsk tysk brytning alltså).

Det är mycket pojk-höhö-dröm – full frontal Kate Winslet - till en början när Winslets Hanna och Fiennes Michael (men i ung tappning, 16 alltså) faller för varandra. Sedan övergår historien i ett förvisso intressant tema då sex kvinnor är anklagade för att ha varit SS-vakter vid Auscwitz och direkt ansvariga för 300 människors död efter en brand i en kyrka. Det handlar om äldre generationer tyskar och varför de inte agerade under förintelsen (“De borde ta livet av sig”, hävdare en student i den del av filmen som utspelar sig på 1960-talet), och om den tyska skulden. Det visar sig att Hanna inte kan läsa, något hon för allt i världen vill hålla hemligt. Hon är beredd att gå så långt att för detta eventuellt straffas till livstid, istället för att dömmas till fyra års fängelse. Frågan tycks vad vi kan lära oss, och vad lägren kan lära oss (om något).

Boken som utkom 1995 har som jag förstått det fått fin kritik. Filmen är alltför slappt berättad i flashbacks och tidshopp (alla dessa onödiga ramhistorier och flashbacks på bio just nu, speciellt den i Benjamin Button som är helt onödig för historien, är ett riktigt dåligt Titanic-arv). Framför allt gillar jag aldrig karaktärerna speciellt mycket. Och jag förstår aldrig Hannas stolthet. Filmens andra hälft är nästintill bedrövlig (Michael håller kontakt med Hanna i fängelset genom att sända henne egeninlästa ljudböcker som Hanna sedan lär sig läsa utifrån). En svag Oscarssträvande, nästan banal snyftare måste bli det slutliga omdömet.

Oroande nog är det ojämne The Reader-regissören Stephen Daldry (Timmarna gillade jag, Billy Elliot inte så mycket) som ska göra The Amazing Adventures of Kavalier & Clay, som bygger på den underbara, fascinernade boken med samma namn som jag minns som mycket läsvärd. Är markerad som “pre-production” på IMDB.

Elias

Blott en båtresa från färjan

Tue, 10 Feb 2009 03:55:07 +0100

Det intressanta med fenomenet Båtresan - Sverige Finland tur retur (1995), en film som för övrigt gått mig helt förbi, är ju den självklara kopplingen till Färjan. Kanal 5-serien som bekant väckte viss uppståndelse i höstas var förvisso en sådan allt vanligare mash up av reklam och redaktionell tv, vilket vi ju inte upprörs över (det vore naivt gissar jag, sådan samarbeten har alltid funnits), men främst handlade debatten om människorna som svepte förbi framför kamaren, ibland med borretuscherade ansikten men ofta fullt identifierbara. Och främst då de fulla människorna som så där i efterhand ångrade sig, oroade sig för vad som egentligen skulle visas och insåg att det kanske inte var en sån bra idé att bli aspackad framför videokameran. Men var det ett val de ens skulle behövt göra? Publiken visade med all tydlighet vad de tyckte; Färjan blev ett av Kanal 5:s mest sedda egenproduktioner.

Det fascinerade med Båtresan är hur brutal den, något som visas med all tydlighet då Pekka Siitoinen, en tydligen ökänd och numera avliden, nazistledare härjar på båten och heilar helt öppet. I släptåg har en extremt tafatt son som då är 26 år. Båda svartklädda. Ett par klipp senare sitter de med ytterligare en kamrat och håller en konferens. Detta är alltså bara 15 år sedan och en öppet nazistisk organisation tilläts inte bara hålla en konferans utan även gå runt på båten och raljera över zigenare och homosexuella. Samt alltså att heila helt öppet. Var 1990-talet såhär?

Men det förekommer alltså också bilder av fylla, sönderslagna hytter och allt annat som i Färjan. Inte för att jag har några invädningar, det är gjort med en sorts väldigt implict humor. Hoppas jag. Men det jag blir nyfiken på är om det då blev någon diskussion liknande den kring Färjan? Och om inte, hur kommer det sig att vi upprörs av samma inehåll idag (fyllan)?

Jag vet inte vilket årtionde som framstår som mest naivt.

Framför allt är Båtresan en väldigt rolig, men sorglig film. Den finns att ladda hem. För den som är intresserad har regissören Kåge Jonsson gjort fler dokumentärer som finns på SVT-Play.

Elias

Meta, New York

Wed, 04 Feb 2009 03:37:00 +0100

Jag tvivlar egentligen aldrig på Synecdoche, New Yorks status som mästerverk. Denna fascinerande, symbolstinna berättelse och metateater och metanarrativ som någonstans är signifikativt för Charlie Kaufman och hans undersökningar av den mänskliga naturen; varför vi gör som vi gör och beter oss slikt i våra olika roller.

Philip Seymour Hoffman’s character’s last name is a reference to the Cotard delusion or Cotard’s syndrome, also known as nihilistic or negation delusion, which is a rare neuropsychiatric disorder in which a person holds a delusional belief that he or she is dead, does not exist, is putrefying or has lost his/her blood or internal organs. / IMDB-trivia

Kaufman gör det självklart inte lätt för sig när han här blandar absurda inslag (ibland är det väl irriterande uppenbart “tokiga”, nästan som sketchfragment men jag försöker febrilt tyda dem) med den episka historien om vår regissör Cotard och hans aldrig sinande vilja att genomföra sitt gigantiska konstnärliga projekt (livet?).

Cotard castar en man att spela honom själv, en annan att spela hans assistent, en tredje att spela hans spelande skådespelare. Snart har pjäsen växt sig lika stor som en gigantisk flygplanshangar, snart som två, snart som en mindre stad. Budskapet? Att vi alla spelar huvudrollen i våra livs pjäser, är det så simplistiskt naivt? Fascinerande är det i alla fall hela tiden. Och tematiskt drar den aldrig långt från tidigare mästerverk som Eternal Sunhsine och I huvudet på John Malkovich. Men till skillnad mot dessa finns här ingen “förklaring” av de egendomliga fenomenen:

I didn’t want them to feel safe. Synecdoche is not going to give you anything like, “Oh, it’s a dream or it’s a portal into John Malkovich or it’s a secret memory-erasing drug or whatever the hell it is.” It’s not going to happen.

Exakt den känslan får jag mycket riktigt av Synechdoche, här förklaras egentligen inget och det är en irriterande film till så måtto att den efteråt inte går att förklara. Egentligen är min omedelbara känsla att jag måste se den igen. Var det bara ett översmart och alltför självmedvetet manus, infantilt metafierad ut i minsta aspekt (vad betydde det brinnande huset Cotards assisten Hazel flyttar in som förblir brinnande under flera år?). Eller ännu ett mästerverk av Kaufman? Att jag ens måste ställa mig frågan är ett gott betyg (och jag redan hunnit revidera åsikt sedan den självsäkra inledningen på denna text).

I want to do something that feels real to me—about what’s scary about being alive, about being a person. And what’s scary about being a person to me is loneliness and illness and mortality and guilt. So that’s what I put in the movie. Those are things that I think are really scary—along with regret and aging and time passing. / Kaufman

Elias

Läsa hela intervjun med Charlie Kaufman här: http://www.viceland.com/int/v15n10/htdocs/charlie-kaufman-101.php?country=se

Utspottad

Fri, 30 Jan 2009 01:46:00 +0100

Som bekant vid det här laget försvinner låtar från Spotify i detta nu i rask takt (om inte allt som ska bort redan är utrensat). Detta har för egen del inneburit att mycket av det nöje jag haft av tjänsen försvunnit. För jag har definitivt inte främst använt programmet för att tillskansa mig ny musik, det är dess fantastiska kulturhistoriska(!) kvalitet jag uppskattat. Eller kanske snarare min högst personliga kultur-, eller musikhistoriska, utgrävning jag vissa sena nätter och ljusa dagar sysselsatt mig med. Här dammar jag av, kasserar och sparar allt från klassik punk, trallpunk, skatepunk och tja, tydligen mest punk av varierad art.

En natt måste jag lyssna klart på Coca Carola, på någon av de där första skivorna jag köpte, för att jag minns och kan varenda textrad fortfarande. Radioaktiva Räker, Räserbajs, Charta 77, DLK, Skumdum. Det mesta var möjligt att hitta. Också sådant som faktiskt på allvar går att lyssna på idag. Till exempel KSMB.

Nu finns inga av ovanstående band kvar i Spotify (förutom just KSBM). Det är ingen förlust för den “goda” musiken, men något väsentligt går förlorat när nu alla dessa låtar tas bort, något med det oöverskådliga utbudet som ju faktiskt var vad som gjorde programmet så intressant från början.

Världens som bekant bästa band, Blink-182, finns kvar. Här satte jag av ren genorisitet ihop en playlist.

Elias

Fotboll, nu för herrar

Fri, 30 Jan 2009 01:20:20 +0100

Det nya numret av ojämna men alltid läsvärda Filter har kommit ut vilket förmoligen inte undgått någon då Carola lägligt nog hamnade på löpsedlarna efter uttalandet om sina svåra år och självmordstankarna. Det hela utmärkt skött av redaktionen ur publiceringssynpunkt givetivs (men rubriken “Har ni fest, eller?” känns mer än lovligt mossig).

Men nu är det egentligen inte om Filter detta ska handla, utan om chefredaktör Mattias Göranssons märkliga svar på en insändare i nya numret som ifrågasätter den rådande könsbalansen på tidningen. Bland annat att skriver han att:

Den manliga övervikten på redaktionen kommer sig av att vi är en avlöpare till herrfotbollsmagasinet Offside.

Efter en snabb blick på samtliga omslag från Offsides åtta år långa utgivning kan konstateras att det visserligen bara är män på ettan, men när tidningen beskriver sig själva är det med orden “i dag […] är Offsides [sic!] Sveriges största och mest välrenommerade fotbollsmagasin”. Och de för tidningen fina Orvestomätningarna som presenteras på hemsidan är utslag av intervjuer med 42 000 “människor”, inte just 42 000 “män”.

Betyder detta herrtidningsepitet att Offside; har en uttalad målgrupp som är män (tänk herrmagasin av typen Playboy), enbart handlar om herrfotboll eller att den uteslutande skrivs av män? Eller går det kanske att applicera på samtliga områden? Mig veterligen kan så kallade herrmagasin även vara gjorda av kvinnor och vice versa om det nu vore vad som åsyftades. För vad exakt är det som förklaras alls, om något? På Offside jobbar bara män för som alla vet är det bara killar, pojkar, grabbar, gôbbar som kan något om fotboll, utövar sporten och som villa läsa om det? Något unken krystad känns förklaringen om den rådande situationen på Filter.

Jag är alls inte intresserad av sport, dessa sidor är de enda jag hoppar över i morgontidningar så jag har egentligen ingen känsla av hur det ser ut där. Det enda jag vet är att det måste finns mängder av kompetenta personer (oavsett kön) som bevakar sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Varför märks inte detta i hyllade herrfotbollsmagasinet Offside? Eller Filter för den delen.

Elias

Tvivlet

Wed, 28 Jan 2009 13:35:54 +0100

Meryl Streep briljerar givetvis i bioaktuella Tvivel (Doubt är originaltiteln), hennes nästintill parodiskt hårda nunna bär drag av, antar jag, ofrivillig komik. Men hon gör det alltså extremt bra och den långa nyckelscenen mot Philip Seymour Hoffman är av den gastkramande typen, klassiskt välspelat drama. Och den hotande insikten att filmens gåta, huruvida Hoffmans präst är skyldig till ett övergrepp (MÖJLIGTVIS SPOILER men DN har ändå redan avslöjat, irriterande nog) kanske aldrig kommer att uppdagas är snyggt. Gnagande irriterande men snyggt. Filmen i övrigt saknar kanske rent estetiskt cineastiska ambitioner (filmad teater någon? Dana Stevens skriver om det här).

Kate Winslet leder Oscarsracet om man får tro de största vadslagningsfirmorna. Jag hoppas givetvis att fantastiska Melissa Leo från Frozen River vinner. Frågan är om hon har en chans mot en klassisk Oscarsroll och sådan tungviktare som Streep, som mycket riktigt vann när Screen Actors Guild Awards delades ut i söndags.

Elias

Angående DI och publiken

Tue, 27 Jan 2009 21:08:34 +0100

Efter tips från Jacob på tidningen FLM tog jag del av “Kino”, sänt 12/12 förra året. Här presenteras Filmhögskolan Göteborgs och DI:s och olika förhållningssätt inför filmskapandet. Det blir snabbt uppenbart att det bredare tilltalet är en uttalad hållning DI har i dess utbildning av studenter för en fortsatt framtid inom “mainstream”-filmsverige, där Göteborg istället fokuserar på mer konstnärlig, auteurstyrd film (tycks fungera ypperligt med tanke på Plattform, De ofrivilliga och så vidare). Detta skulle alltså kunna förklara mina utbrott av typen “SVT-anpassning”. Det är alltså meningen, men det gör varken filmerna bättre eller förklarare det märkliga i att SVT, för min del, utvecklats till ett negativt tillmäle. Så behöver det inte vara, och det finns givetvis undantag. Ekvationen; att tilltala en stor publik utan att behöva göra Göta kanal går verkligen. Men DI:s avslutningsfilmer är till övervägande del tråkiga, tillrättalagda verk. Om man nu av film kräver mer än en eventuellt “mysig” halvtimmes förströelse (men alla filmer har kanske sin tid och plats vilket möjligen kan vara en invändning men det är en annan diskussion av typen “bra” film). Det intressanta är väl kanske också att DI-eleverna är Sveriges dyraste i drift, därav mitt hopp om kvalité.

Det nya numret av FLM finns ute nu och handlar bland annat om vad som hände efter fantastiska dokumentären Plötsligt i Vinslöv och den kommande uppföljaren.

Jag minns fortfarande när jag hörde Roger Wilsons, programledare för “Kino”, röst för första gången och min direkta förvåning. Denna utmärkta filmskribent jag följt bland annat på Nöjesguiden och Rodeo lät inte alls som jag föreställt mig. Jag blir fortfarande undrande när jag hör den (men inte på ett alls dåligt sätt).

Elias

Paus

Mon, 26 Jan 2009 23:59:00 +0100

I väntan på kommande inlägg:

Lars Ohlys favoritfilm är Citizen Kane. Av Stanley Kubrick.

http://hd.se/kultur/2009/01/25/lars-ohly-saag-springsteen-paa/

Billigt men snart är vi åter hoppas jag.

UPPDATERING: Det stod alltså att filmen var av Stanley Kubrick, något som nu är ändrat.

Något litet om svensk film 2009 - del 1

Wed, 21 Jan 2009 02:17:00 +0100

Svensk film är inne i en stark period sägs det, och visst kom det i alla fall en fantastisk film förra året, och ett par väl godkända. Men hur ser fortplantningen ut? För att ta del av en första pusselbit till denna omfattande frågeställning tog jag idag en promenad till Dramatiska Institutet på Valhallavägen 189. Här skulle nämligen fem elevfilmer visas, det vill säga fem slutfilmer gjorde av skolans avgångselever. Här borde väl ungdomlig nyfikenhet och fräschör brottas med utmanande ämnen, väsentliga frågeställningar, visuellt nydanande alster och en fortfarande outtröttlig vilja att berätta?

Det var alltså med ett inte alls oävet hopp jag stegade mot Gärdet genom ett januariglåmigt Stockholm. Vid DI:s nybyggd lokaler delades program och tablettaskar ut inför den mastiga visningen med alltså fem filmer, fyra av dem 30 minuter vardera och den sista en timme lång. Först ut Janna & Liv, historien om två gravida kvinnor vars vägar korsas i ett kvavt väntrum någonstans i Stockholms innerstad. En lätt osannolik vändning gör att de hamnar i titelns Livs bil på väg till sjukhus då värkarna satt in för Janna. Beskrivs som en roadmovie, känns som halvljummet SVT-drama och bjuder på ganska pinsamma repliker som: “Min man är faktiskt i Afrika och hjälper barn, vad gör din man?”. Men bra skådespelare skänker nerv till ett annars platt och oförarglig historia som skulle komma bli än svårare att svälja vid filmens slut (som givetvis var lyckligt).

Nå, men ett eller annat snedsteg kan man stå ut med. Näst upp var Travemünde Trelleborg om a-kasseavlönade trummisen David som bestämt sig för att göra sin livs affär genom att smuggla ecstasy från Tyskland till Sverige på en av de många färjorna som trafikerar sträckan. Väl ombord stöter han på sin allra första kärlek från barndomen som varit i Holland med sin familj. Konventionella bilder av hav, stävande färja på hav och horisont och hav ackompanjerar den i huvudsak ointressanta och oengagerade historien. Först i slutet känns det som att filmen verkligen berör något, men då för sent och för klumpigt.

Med nytt hopp kastade jag mig in i Pussyfooting, berättelsen om en bröstcancerdrabbad kvinna och hennes man och deras oförmåga att tackla detta otänkbara beskedet. Hon stänger in sig i badrummet, han köper en bh och väntar stoiskt på att hon ska komma ut, när hon inte gör så tvingas han kissa i blomrabatten. Filmen utspelar sig alltså i London och visst griper den lagom tag och det känns befriande att slippa det lite ängsliga berättandet ur svenskt perspektiv. Men jag är egentligen inte alls övertygad, främst är det nog den övertydliga symboliken som kliar irriterande (i slutet av filmen släpper frun in mannen i badrummet, och på så vis i sitt liv, HÅHÅ). Visuellt intet nytt, det är rätt grått konventionellt engelska interiörer förutom en smått Requiem For a Dreamskt sekvens i början av filmen, som också den är allt för konventionell idag, 2009. Jag skulle ändå tillstå det var bästa filmen innan paus.

Stärkt av kaffe skulle vi, denna lilla skara som letat sig till eftermiddagsvisningen, avsluta med förhoppningsvis två storverk (fortfarande hoppfull som märks). I Emmas film ser vi en gravt jobbig Claudia Galli (känd från ICA-reklamerna och Tre Kronor). Hennes karaktär är 29 år i filmen men uppträder snarare som 19, egentligen nog för att stjälpa en film. Men här stämmer egentligen inget. Huvudpersonen Emma är alltså 29 och saknar date att ta med på yngre systerns bröllop. En märkligt inpassad story om att Emma har vunnit en Guldbagge och att SVT väntar på ett manus, och gjort så i sex år, är mer eller mindre obegriplig (men de, främst äldre, lärarna på DI skrattar muntert med i inpass som att “SVT vill bara göra deckare och snutfilmer nu för tiden” vilket jag tycker tyder på en märklig brist på självdistans, som om dessa avångsfilmer skulle hålla högre kvalitet!). Ett “fräckt” metagrepp och Victor Ström (känd som Melas från Spung) i rollen som bästa vän (från allra första rutan han är med i början av filmen vet vi han är den som kommer bli Emmas kavaljer på bröllopet), Stockholmsmiljöer, mestadels pubar och krogar, i ett hopkok av ungdoms-tv modell sämre och fånig romantisk komedi som vi bara kan göra dem i Sverige, det vill säga; vi hatar karaktärerna, är ointresserade av hur det kommer att sluta och inte ett enda roligt skämt finns inskrivet i manus. Dessutom har man på allvar musiksatt en barscen (Emma och en potentiell date dricker sig fulla, snabba klipp på shotglas som sveps till sludder i port och hångel i säng!) med Joan Jetts “Bad Reputation”. Vad hände där egentligen? Är det vad som krävs för att få gå på DI? Ett slött upprepande av ett oändligt antal sedan länge redan existerande scener med exakt samma dramaturgi, klipp, musik och narrativ. Kanske den sämsta filmen denna eftermiddag.

Avslutningsvis dubbelt så långa Elkland. Ett relativt klassiskt hemvändardrama om två bröder. Den ena blev kvar på gården, den andra har inte varit där på 15 år. Men när så fadern dör tvingas han återvända. Stundtals finstämd men väldigt mycket glesbygdsdrama. Kanske det bästa filmförsöket idag, men det känns som att vi har sett dessa män dricka sin sprit, sörja sina föräldrar för att vakna upp och blir märkligt klarsynta sanninssägare många gånger förr. Och jag är evinnerligt trött på dem, männen, de ensamma, whiskeyälskande männen.

Förvånad över att det helt verkar saknas visioner, bilder eller teman som engagerar trever jag ut i slaskvädret, noterar att man på DI så fort vemod skall illustreras gör detta med svenska singer/songwriters (Anna Ternheim, Jose Gonzales och egenkomponerat gitarrvemod). Brasklappen; givetvis är 30 minuter begränsande, men det måste gå att göra intressantare och ärligare filmer än dessa trist SVT-anpassade, likriktade stycken elevfilmer. Men så har jag inte läst DI:s programförklaring. Där vill man berätta historier. Men vad hände med de nya idéerna, de nya bilderna? Det vill säga allt det vi inte sett eller hört förut. Det är någonting jag saknar.

Elias

Flight of the Conchords och ickehumorn

Mon, 19 Jan 2009 23:57:00 +0100

Andra säsongen av den torra musikhumorn började igår på HBO. Efter att ha sett denna säsongspremiär kan konstateras att inte mycket har hänt. Jemaine och Bret är precis lika “skönt” efterblivna utan att ännu ha fått någon närmare diagnos. Det ska sägas jag är rätt trött på sån här “tokhumor” där själva komiska premissen är att två “sköna snubbar” gör tokiga saker och val som ingen annan någonsin skulle göra. Men det görs bitvis med finess och jag uppskattade första säsongen, åtminstone från och till. Till och med sånginslagen som jag förstått är en riktig vattendelare har jag tyckt varit roliga.

Men behövs en ny säsong? Finns det verkligen fler intressanta vinklar som kräver fler tv-timmar? Jag är inte helt övertygad. I första avsnittet hinner managern Murray gå från rik skivbolagschef till sitt gamla jobb på Nya Zeeländska konsulatet. Och jag blir bara mer övertygad om att han faktiskt är den roligaste i hela serien.

Jemaine Clement (seriens Jemaine det vill säga) spelar också huvudrollen i 2007-års Eagle vs Shark där konceptet om möjligt tas ännu längre, men här med en kvinnlig sparringpartner som likafullt svårt oförstående. Den debila ickehumorn som drogs till sin spets i bedrövliga Napoleon Dynamite kan sägas återkommer i denna historia där Clement spelar en ännu tokigare, extremet skön, snubbe (japp det är tydligen möjligt) som ska utkräva hämnd på sin mobbare från skoltiden. Jag vill minnas att jag mest blev irriterad på filmens huvudpersoner, just kanske för att detta utanförskap som skildras gjort det så många gånger nu. Det krävs mer än två jätte tokiga huvudpersoner för att en film, eller tv-serie, ska bli sevärd.

Men jag kommer ändå följa Flight of the Conchords om det puttrar på i samma oförargliga stil. När de hittar formen blir det oftast underhållande. Huvudpremissen kan då tas med en nypa salt, även om den ständigt ligger och skaver där. Kanske är det för att de saknar all kontakt med verklighet och stråk av mänskligt rationellt beteende som det är så svårt att acceptera dem. Men så är det ju helt säkert också därför det går hem.

Elias

Ungdoms-tv, del 1: Verkligheten utanför glaskupan.

Fri, 16 Jan 2009 18:36:00 +0100

Jag såg Glappet första gången när det gick på tv 1997, var tolv år och hade knappt sett en Göteborgare tidigare. Det var någonting som jag inte kunde sätta fingret på, men karaktärerna serien kretsade kring var liksom motbjudande och oemotståndliga på samma gång. Man ville se det men det var så pinsamt! Man ville verkligen se hur det gick men det var så läskigt! De var så orädda, eller? Var de bara fåniga?

När jag ser om serien idag tänker jag att mycket av min reaktion berodde delvis på att detta var en av de första ungdomsserier jag såg – samtidigt förstår jag min förhoppningsfulla avsmak (eller hur man nu ska kalla det) belyst av det faktum att de kvinnliga gestalterna är beskrivna på ett rejält ovanligt sätt. De är verkligen karaktärer. De går inte att placera i en endimensionell bild av “tonårsflickan som begår misstag”. Det handlar inte bara om att de inte blir för fulla, däckar, och blir våldtagna av sina klasskamrater. Hela den plotten blev urvattnad av många regissörer, så angelägna om att göra informativ film för ungdomar, öppna deras ögon, visa samhället, att det tillslut mer började likna en kampanj från RFSU (inte nödvändigtvis dåligt, men någonting som brukar göra ämnen lätt stympade, icke-kontroversiella och därmed outredda).
Glappet visar oss istället människor, unga tjejer och killar, med personligheter som inte går att avläsa direkt. En Ella i skolan, en framför spegeln i sin mammas lägenhet, en helt annan på bussen. En Josefin i början, en annan Josefin i slutet. Visst begår de misstag, och visst är de klumpiga och förvirrade tonåringar – men de är i första hand inte de kvinnor som de ser omkring sig. De väljer vägar förbi, genom eller runt den snäva roll män sätter upp för dem, precis som alla kvinnor i verkligheten verkar göra (jag känner inte alla kvinnor och så, men jag gissar att det är så det är. Elin Kling får säkert också svampinfektion av sina tighta latex-leggings, eller vad det nu är hon tycker man ska ha just nu).

Jag kan inte riktigt avläsa vad det är som gör karaktärerna så strålande, men det måste till 80% bestå av de fantastiska skådespelarna. Julia Dufvenius och Katharina Cohen är så levande, så verkliga och så perfekta i sina prestationer. De raderar alla tänkbara ledtrådar till ensidiga, platta porträtt av stereotyper; representationer av typiska tonårstjejer eller representationer av typiska o-typiska tonårstjejer; en roll som i olyckliga fall endast baseras på stereotypens motsats.
De är roliga, ansvarslösa och viljestarka. Och de tänker. Och självklart finns här någonstans en historia om det unga, famlande sökandet efter en vuxenvärld som ska vara uthärdlig, en vuxenvärld långt från hemmet, mamma och pappas misstag. Tack vare ett ovanligt klarsynt manus och ett oerhört mångbottnat slut, finns det dock ingen pekpinne som fäller krokbenet på historien. Världen de presenterar för oss är helt enkelt ett besök i en vardag, där saker bara händer, inte mirakulöst, utan för att de måste. Och folks förändring är inte som ett trollslag, ingen lär sig nämnvärt av sina misstag; men ingen straffas heller för det.

En sådan serie kan förmodligen tyckas vara extremt märklig för en tolvåring, nyinvigd i allt det som måste uppnås för att komma in i nästa stadie. Och när man väl blivit ungdom är det en pressad kamp för att börja leka vuxen, göra vuxensaker fel, hela tiden bli betraktad som en ofullständig vuxen. De dricker, men de dricker för mycket. De blir kära, men de älskar fel. Att plötsligt lära känna två gymnasieflickor från Göteborg som lever, tänker och har sex på ett sätt som vuxenvärlden egentligen inte tillåter dem att göra, blir en chockartad upplevelse. Och att se dem lösa sina problem på olika sätt – utan att författaren eller regissören förkastar och dömmer dem, utan helt enkelt låter dem fortsätta – gav mig känslan av skam och rädsla. Som att någon viskade till mig att det jag lärt mig var fel.

Kanske ger den inte samma typ av känsla till unga flickor längre. Skulle den det innebär det väl, somvanligt, att vi inte kommit någonstans. Vissa saker är definitivt unika för Glappet som serie, som att enbart lust driver Ella till att våldta den populära killen när han däckat på festen. Och att skolsystern skrattar ut honom när han ber henne om hjälp. Har ni missat den, titta nu. Inte minst för de roliga dialogerna, de omöjliga kläderna och de fantastiska skådespelarna.

Hela serien ligger uppe och kan streamas direkt, från youtube <3!

Fanny

Namnlös, ofödd, jasägare

Fri, 16 Jan 2009 10:06:00 +0100

Såg skräckambitionen Unborn igår. En konventionell överraskningsfest som försöker höja sig över snittet av amerikanska skräckfilmer men som i slutändan obönhörligen är drabbad av platta skådisar (Odette Yustman i huvudrollen är riktigt svag), obegripligt kvasitragisk handling (så många måste offras för att den kvinnliga protagonisten ska leva) och en radda skådisar (Gary Oldman och Idris Elba, Stringer i The Wire) som helt slarvas bort.

I julhelgen var jag på traditionellt familjebiobesök. Valet föll på harmlösa Jim Carrey-komedin Yes Man. Carrey gör sin grej, lite mer sliten så rynkorna har ibland svårt att hänga med i hans tossiga spelsätt. Stundtals fanns ansatser till komedi (Rhys Darby från The Flight of the Concord gjorde sin grej ganska underhållande, men har ni märkt att han har extremt svårt att ta sig ur rollen som Murray? Även när han medverkade i Never Mind the Buzzcocks var han kvar “i rollen”) men det fåniga och slentrianmässigt självförverkligande manuset och ett par rasistiska biroller sänkte det hela till slut.

Vad som förenar dessa två filmer är att båda, efter filmbolags- och distributionsloggor, börjar direkt. Inga förtexter, titlar eller namn på medverkande. Vi flyttas direkt in i filmens värld. Detta i kontrast till förra årets artiklar (hittar inte på nätet men jag vill minnas DN bland annat skrev om detta) som hyllar förtexterna som konstform. Och visst har vi sett fantastiska prov på just detta; ett effektivt sätt att invagga oss i en stämning, sätta oss in i ett sammanhang, göra oss glada eller ledsna (av någon anledning tänker jag här på 80-talets struttiga, färgglada inledningar som jag nu oftast blir mer illa till mods av än peppad).

Jag gillar det här greppet. Vi behöver inga stora skådespelarnamn eller regissörer som presenterar (eller representerar) det vi ska se. Det räcker med filmen som direkt får tala för sig själv. Men dessa två fiktioner, efter de direkta hoppen rakt in i respektive films verklighet, är alltså egentligen ingen plats att tillbringa tid på.

Elias

Den 19 april ska vi se Simon Amstells, komiker och...

Thu, 15 Jan 2009 13:57:33 +0100

Den 19 april ska vi se Simon Amstells, komiker och programledare för Never Mind the Buzzcocks, “Work in Progress 2009” på Pleasance London. Inte dumt det.

Tillbaka på mattan

Tue, 13 Jan 2009 23:20:00 +0100

Skönt då med två timmars Golden Globe och gôttande i verkliga kändisar. Det är förmodligen äckligt men för mig är det motiv nog med en svepande kameraåkning över 30 Rock-bordet, en inzoomning på The Wrestler-teamet och alla trevlig Hollywoodkändisar i samma rum - med en Jay Z avslappnat tillbakalutad med nominerade Beyonce vid bordet.

30 Rock och Tracy Morgans tacktal var givetvis roligast, Mickey Rourkes mest rörande, Kate Winslet gladast, Ricky Gervais klart bästa prisutdelare, Steven Spielberg som mottagare av Cecil B. Demill-priset kvällens mesta gubbhyllning, John Adams mest välförtjänt prisade serie (Laura Linney! återigen), Heath Ledgers postumt mottagna pris mest hyllade och så kvällens mest oväntat prisade med tre tunga vinster (och en för bästa musik); Slumdog Millionaire? Av trailer (se nedan) och filmklipp att döma en riktigt klyschig “stor liten” kärlekshistoria. Lägg därtill en klassisk Sigur Ros-fortissimofinal (kan det inte få var nog med dessa bombastiska “större än livet”-scener ackompanjerade av islänningarna? När till och med Sky News slentrianljudlägger Sigur Ros på deras trailers för kommande reportage har vi nått mättnadspunkt, man gör det väldigt lätt för sig) och vi har oss en “crowd-pleasing fantasy that’s a tale of unserving love”. Ska bli intressant att se om det går att stå ut den (tydligen sevärd enligt Hainer som i samma post passar på att avslöja att hon kommer såga efterlängtade Synecdoche, New York, Charlie Kaufmans regidebut. Läge att bli orolig?).

Jag vet inte när jag senast blev så genuint rörd(!) av en gala som denna kväll. Högt betyg till årets Golden Globe alltså, trots lite tafflig produktion, enerverande matsorl (det är verkligen inte en speciellt glamorös utdelningslokal) och väl många trist presentationer. Åres Oscarsnomineringar avslöjas torsdag den 22 januari. Nu gör vi den här galasäsongen.

Årets upplaga kändes ovanligt uppsluppen, kanske en kollektiv lättnad efter förra årets inställda gala på grund av den utdragna tv-strejken? Jobben är säkrade trots krisen. Befolkningen måste få sin tv.

Elias

Slumdog Millionaire

Tue, 13 Jan 2009 23:16:00 +0100

Slumdog Millionaire

Flugornas herre

Tue, 13 Jan 2009 11:18:00 +0100

Så hade man dukat upp, återigen försökt intala sig att detta års guldbagge kanske skulle kunnat presentera värdiga vinnare. Med ett svenskt filmutbud som faktiskt var bättre än förväntat, samt (nya) skådespelare som överträffat de sedvanliga Bergström-Endre-Persbrant-karaktärerna svensk film oftast drunknar i, var hoppet inte helt obefogat. Ändå fick jag, tillsammans med chipsen och vinet, återigen tugga i mig den där löjliga förhoppningen om att få se rättmätiga vinnare, till befogade motiveringar.

Låt mig få dispans från diskussionen om kritikernas inbördes värderingsvärld just nu (även om det gnager i marginalen såfort jag skriver “svensk film”) och bara konstatera följande: den svenska guldbaggejuryn har storhetsvansinne. Svensk filmindustri har inte råd att låta underdogsregissörerna “sitta på halster” och vänta fem fantastiska filmer innan de tillslut får pris. Det finns alldeles för få riktigt bra svenska filmer för en sån typ av prishistorik (som tex Oscarsgalan kan bjuda på).

I ett allt mer döende filmklimat (som, rätta mig om jag har fel, med hemskt få undantag varit pestsmittan sedan Bergman) kan filmindustri kan inte ha som uppgift att hylla den rådande filmproduktionen. Snarare, borde uppgiften helt enkelt vara att lyfta fram undantagen. De nya skådespelarna. De lovande, modiga regissörerna.

Jag och mina vänner slog vad. Med 50 kronor i potten la jag mina röster på alla sämsta tänkbara alternativ (ungefär), ty jag är negativ av naturen och tror ofta att ödet gjort mig olycksdrabbad- jag hoppades på att förlora. Jag vann. Vinstsumman känns, trots lågkonjunkturen, smustig.

Mer konkret: Varför vann inte Cecilia Milocco Guldbagge för sin insats i De ofrivilliga? Varför tycktes juryn glömt bort De ofrivilliga överhuvudtaget? Hur kan en film som Låt den rätte komma in, byggd på en bok med förhållandevis vackert språk- få “Bästa manus” för en narration helt uppbyggd på ljudeffekter och foto?

Det sorgliga är att kritiken känns som att sparka in öppna dörrar. Förtroendet fanns aldrig där. Talande kanske, att man råkat lägga in Ruben Östlund två gånger när de nominerade visades för bästa manus. John Arvide Lindkvist fanns inte ens på kartan, och intresset för personerna, deras utseende och verk är inte annat än mer eller mindre bra tv. Låt oss hoppas att Guldbaggepriset förlorar all sin status, och låt sedan de svenska metastaserna i kulturlivet få hylla varanndra ifred. Lägg in Keno på tablån istället, det ger fler motiverade vinnare.

Det enda jag fick ut av guldbaggen var Cecilia Frodes prisutdelning. Att hon sedan var tvungen att ge priset till Mikael Persbrandt var väl mindre lyckat.

/ Fanny

Svenska krusbär och amerikansk äppelpaj

Mon, 12 Jan 2009 15:14:00 +0100

Frågan om vi ska, eller bör, jämföra svenska tv-serier och filmer med utländska diton är väl egentligen inte helt enkel. Kontext, produktionsförhållanden, personligt tycke och smak spelar alltid in, liksom en mängd andra variabler som kan påverka. Och gör det också. Kanske är det något en bra recension fastställer från början, eller så är det ett förutfattat krav på läsaren. (Vi vet att olika medier bedömer olika. Jag litar inte lika mycket på Aftonbladet som på DN för att jag är bekant med skribenterna och möjligen än är fast i tanken att DN faktiskt skulle vara mer seriösa.)

Egentligen föreligger två (eller valfritt antal) diskussioner. Vem är det som recenserar, på vems uppdrag, utifrån vilka personliga perspektiv och bagage? Men tal om kritikkonsensus och liknande är definitivt inte nytt och kanske fruktlöst att utröna här (fastän det skulle borga för fler knastrigt torra texter likt denna). Men att, om man nu hade ett kritikeruppdrag, recensera en film utifrån dess goda syfte och premiera verket med högt betyg endast på grund av detta tycks orättvist mot läsare och publik. Risken föreligger givetvis att man då når fram till ett klimat där allt går att ursäktas. “Filmen var dålig och skådespelarna var usla men frågan är ju faktiskt viktigt”. Som att tyska UR-filmer från högstadiet på något sätt skulle besitta kvalitet bara för att dess ämne (historiskt förankrade antar jag) var viktigt. Dåligt exempel, men poängen är att vi alltid bedömer utifrån olika kriterier. Och när går sakfråga framför, säg, skådespelare och manus? Givetvis spelar kontext in. Skulle vi vända på det och aldrig jämföra svensk film med någonting annat, då skulle vi ha fler mästerverk i landet än möjlig är. Jag menar kanske en jämförelse är omöjlig för den medvetne tv-konsumenten (något liknande som i mitt resonemang kring Guldbaggen, tittaren kräver mer idag möjligen för att vi är vana vid att kunna se förstklassig påkostad tv-drama från USA och Storbritannien i princip när vi vill). Skulle vi inte jämföra med andra länder (USA) skulle vi bli oerhört bekväma, nöja oss med vilken undermålig produktion som helst.

Sett krasst till enbart produktion tycks det givet att amerikanska serier är bättre. Pengar säkerställer ändå relativt ofta kvalitet (med det inte sagt att mindre indieproduktioner aldrig kan vara bra och att påkostade Hollywoodfilmer alltid är mästerverk, men fortfarande…). Och i dessa sammanhang är Sverige ett land med begränsade resurser. Det ter sig naturligt att i USA kan HBO spänna musklerna och givetvis gör mer pengar, längre produktionstid, profilerade manusförfattare och skådespelare deras serier bättre än mycket som produceras i Sverige för totalt samma summa som deras sminkbudget. Men det betdyer inte att SVT inte ska försöka producera dramaserier som svenskar kan uppskatta (vilket fortfarande går, se populära Livet i Fagervik från i höstas som drog i snitt runt en miljon tittare varje vecka, en serie jag finner harmlös, möjligen okej produktion men bjuder relativt litet motstånd och verkar i en klassisk svensk trist tv-tradition lex. Skärgårdsdoktorn).

Och visst kan vi i Norden. Se till exempel mästerliga Reprise. Det är en riktigt bra film även sett till en internationell jämförelse. Men givetvis måste vi inte jämföra med andra verk och länder och med andra produktionsförutsättningar. Men är det inte egentligen först då det blir verkligt intressant? Vi kan i Sverige tycka att Hjälp! är det bästa humorprogrammet baserat på budget, skådespelare (Sveriges främsta komiker!), att det faktiskt inspelar sig på igenkännbar mark (Stockholm) och dylikt. För det är förmodligen det roligaste svenska programmet som går på svensk tv just då. Men det är inte bra tv. Samtidigt; att bara ta del av amerikanska serier vore oändligt tråkigt. Det svenska behövs och visst har det gjorts, görs, riktigt bra svensk tv. Men är det inte väldigt sällsynt man riktigt ser fram emot en sådan?

Detta knyter an till nattens stora prisutdelning Golden Globe och tankeexperimentet att sätta en svensk dramaproduktion sida vid sida med storverk som till exempel John Adams eller välskrivna komedin 30 Rock. Det är omöjligt, och därför har vi Kristallenpriset i Sverige. Och det är som bekant en respekterad och internationellt erkänd gala.

Saker jag blev glad av på Golden Globe
Mickey Rourke, John Adams med Paul Giamatti och Laura Linney vann

Oväntat
Danny Boyle och hans Slumdog Millionaire tog hem flera tunga priser. Jag har inte sett filmen men den har just nu 8.7 på IMDB

Toppbilden är från Reprise. Norsk kvalitetsfilm från 2006, missa ej!

Elias

Därför handlar Zack and Miri Make a Porno inte om heminspelningar

Sun, 11 Jan 2009 17:27:00 +0100

Jag förstår inte varför svenska recensenter envisas med att tillskriva fredagens komedipremiär Zack and Miri Make a Porno en hemmasex-vinkel. Försöken att knyta an till Expressens stort uppslagna serie där det konstaterades att dessa inspelningar hotar hela den lukrativa porrindustrin (det tycks stämma) känns lovligt krystade. Det är helt uppenbart att Kevin Smith gör en parodi på just den konventionella porrindustrin. Skämtet med tokiga porrfilmstitlar dras till sin spets och gänget gör ju detta för att få betala hyra, inte för att “hetta upp”(!) sexlivet; vi ser aldrig att det är endast en akt mellan en man och en kvinna och en kamera. (Här handlar det om ett team med rekvisita, manus och skådespelare.) Vilket heller aldrig är Smiths intentioner att skildra. Snarare driver han med hela detta (givet vidriga) porrstudiosystem. Sen om han lyckas är en annan sak. Jag satt ofta med skrattet i halsen. Bitvis skymtar Smiths utmärkta dialog, men han är långt från högformen han hittade i debuten Clerks och ibland nådde upp till i filmer som Mallrats, Chasing Amy och Dogma.

Men att dessa inspelningar sedermera leder fram till äkta känslor tycker jag är en annan sak.

/Elias