Svensk film är inne i en stark period sägs det, och visst kom det i alla fall en fantastisk film förra året, och ett par väl godkända. Men hur ser fortplantningen ut? För att ta del av en första pusselbit till denna omfattande frågeställning tog jag idag en promenad till Dramatiska Institutet på Valhallavägen 189. Här skulle nämligen fem elevfilmer visas, det vill säga fem slutfilmer gjorde av skolans avgångselever. Här borde väl ungdomlig nyfikenhet och fräschör brottas med utmanande ämnen, väsentliga frågeställningar, visuellt nydanande alster och en fortfarande outtröttlig vilja att berätta?
Det var alltså med ett inte alls oävet hopp jag stegade mot Gärdet genom ett januariglåmigt Stockholm. Vid DI:s nybyggd lokaler delades program och tablettaskar ut inför den mastiga visningen med alltså fem filmer, fyra av dem 30 minuter vardera och den sista en timme lång. Först ut Janna & Liv, historien om två gravida kvinnor vars vägar korsas i ett kvavt väntrum någonstans i Stockholms innerstad. En lätt osannolik vändning gör att de hamnar i titelns Livs bil på väg till sjukhus då värkarna satt in för Janna. Beskrivs som en roadmovie, känns som halvljummet SVT-drama och bjuder på ganska pinsamma repliker som: “Min man är faktiskt i Afrika och hjälper barn, vad gör din man?”. Men bra skådespelare skänker nerv till ett annars platt och oförarglig historia som skulle komma bli än svårare att svälja vid filmens slut (som givetvis var lyckligt).
Nå, men ett eller annat snedsteg kan man stå ut med. Näst upp var Travemünde Trelleborg om a-kasseavlönade trummisen David som bestämt sig för att göra sin livs affär genom att smuggla ecstasy från Tyskland till Sverige på en av de många färjorna som trafikerar sträckan. Väl ombord stöter han på sin allra första kärlek från barndomen som varit i Holland med sin familj. Konventionella bilder av hav, stävande färja på hav och horisont och hav ackompanjerar den i huvudsak ointressanta och oengagerade historien. Först i slutet känns det som att filmen verkligen berör något, men då för sent och för klumpigt.
Med nytt hopp kastade jag mig in i Pussyfooting, berättelsen om en bröstcancerdrabbad kvinna och hennes man och deras oförmåga att tackla detta otänkbara beskedet. Hon stänger in sig i badrummet, han köper en bh och väntar stoiskt på att hon ska komma ut, när hon inte gör så tvingas han kissa i blomrabatten. Filmen utspelar sig alltså i London och visst griper den lagom tag och det känns befriande att slippa det lite ängsliga berättandet ur svenskt perspektiv. Men jag är egentligen inte alls övertygad, främst är det nog den övertydliga symboliken som kliar irriterande (i slutet av filmen släpper frun in mannen i badrummet, och på så vis i sitt liv, HÅHÅ). Visuellt intet nytt, det är rätt grått konventionellt engelska interiörer förutom en smått Requiem For a Dreamskt sekvens i början av filmen, som också den är allt för konventionell idag, 2009. Jag skulle ändå tillstå det var bästa filmen innan paus.
Stärkt av kaffe skulle vi, denna lilla skara som letat sig till eftermiddagsvisningen, avsluta med förhoppningsvis två storverk (fortfarande hoppfull som märks). I Emmas film ser vi en gravt jobbig Claudia Galli (känd från ICA-reklamerna och Tre Kronor). Hennes karaktär är 29 år i filmen men uppträder snarare som 19, egentligen nog för att stjälpa en film. Men här stämmer egentligen inget. Huvudpersonen Emma är alltså 29 och saknar date att ta med på yngre systerns bröllop. En märkligt inpassad story om att Emma har vunnit en Guldbagge och att SVT väntar på ett manus, och gjort så i sex år, är mer eller mindre obegriplig (men de, främst äldre, lärarna på DI skrattar muntert med i inpass som att “SVT vill bara göra deckare och snutfilmer nu för tiden” vilket jag tycker tyder på en märklig brist på självdistans, som om dessa avångsfilmer skulle hålla högre kvalitet!). Ett “fräckt” metagrepp och Victor Ström (känd som Melas från Spung) i rollen som bästa vän (från allra första rutan han är med i början av filmen vet vi han är den som kommer bli Emmas kavaljer på bröllopet), Stockholmsmiljöer, mestadels pubar och krogar, i ett hopkok av ungdoms-tv modell sämre och fånig romantisk komedi som vi bara kan göra dem i Sverige, det vill säga; vi hatar karaktärerna, är ointresserade av hur det kommer att sluta och inte ett enda roligt skämt finns inskrivet i manus. Dessutom har man på allvar musiksatt en barscen (Emma och en potentiell date dricker sig fulla, snabba klipp på shotglas som sveps till sludder i port och hångel i säng!) med Joan Jetts “Bad Reputation”. Vad hände där egentligen? Är det vad som krävs för att få gå på DI? Ett slött upprepande av ett oändligt antal sedan länge redan existerande scener med exakt samma dramaturgi, klipp, musik och narrativ. Kanske den sämsta filmen denna eftermiddag.
Avslutningsvis dubbelt så långa Elkland. Ett relativt klassiskt hemvändardrama om två bröder. Den ena blev kvar på gården, den andra har inte varit där på 15 år. Men när så fadern dör tvingas han återvända. Stundtals finstämd men väldigt mycket glesbygdsdrama. Kanske det bästa filmförsöket idag, men det känns som att vi har sett dessa män dricka sin sprit, sörja sina föräldrar för att vakna upp och blir märkligt klarsynta sanninssägare många gånger förr. Och jag är evinnerligt trött på dem, männen, de ensamma, whiskeyälskande männen.
Förvånad över att det helt verkar saknas visioner, bilder eller teman som engagerar trever jag ut i slaskvädret, noterar att man på DI så fort vemod skall illustreras gör detta med svenska singer/songwriters (Anna Ternheim, Jose Gonzales och egenkomponerat gitarrvemod). Brasklappen; givetvis är 30 minuter begränsande, men det måste gå att göra intressantare och ärligare filmer än dessa trist SVT-anpassade, likriktade stycken elevfilmer. Men så har jag inte läst DI:s programförklaring. Där vill man berätta historier. Men vad hände med de nya idéerna, de nya bilderna? Det vill säga allt det vi inte sett eller hört förut. Det är någonting jag saknar.
Elias
