Jag såg Glappet första gången när det gick på tv 1997, var tolv år och hade knappt sett en Göteborgare tidigare. Det var någonting som jag inte kunde sätta fingret på, men karaktärerna serien kretsade kring var liksom motbjudande och oemotståndliga på samma gång. Man ville se det men det var så pinsamt! Man ville verkligen se hur det gick men det var så läskigt! De var så orädda, eller? Var de bara fåniga?

När jag ser om serien idag tänker jag att mycket av min reaktion berodde delvis på att detta var en av de första ungdomsserier jag såg – samtidigt förstår jag min förhoppningsfulla avsmak (eller hur man nu ska kalla det) belyst av det faktum att de kvinnliga gestalterna är beskrivna på ett rejält ovanligt sätt. De är verkligen karaktärer. De går inte att placera i en endimensionell bild av “tonårsflickan som begår misstag”. Det handlar inte bara om att de inte blir för fulla, däckar, och blir våldtagna av sina klasskamrater. Hela den plotten blev urvattnad av många regissörer, så angelägna om att göra informativ film för ungdomar, öppna deras ögon, visa samhället, att det tillslut mer började likna en kampanj från RFSU (inte nödvändigtvis dåligt, men någonting som brukar göra ämnen lätt stympade, icke-kontroversiella och därmed outredda).
Glappet visar oss istället människor, unga tjejer och killar, med personligheter som inte går att avläsa direkt. En Ella i skolan, en framför spegeln i sin mammas lägenhet, en helt annan på bussen. En Josefin i början, en annan Josefin i slutet. Visst begår de misstag, och visst är de klumpiga och förvirrade tonåringar – men de är i första hand inte de kvinnor som de ser omkring sig. De väljer vägar förbi, genom eller runt den snäva roll män sätter upp för dem, precis som alla kvinnor i verkligheten verkar göra (jag känner inte alla kvinnor och så, men jag gissar att det är så det är. Elin Kling får säkert också svampinfektion av sina tighta latex-leggings, eller vad det nu är hon tycker man ska ha just nu).

Jag kan inte riktigt avläsa vad det är som gör karaktärerna så strålande, men det måste till 80% bestå av de fantastiska skådespelarna. Julia Dufvenius och Katharina Cohen är så levande, så verkliga och så perfekta i sina prestationer. De raderar alla tänkbara ledtrådar till ensidiga, platta porträtt av stereotyper; representationer av typiska tonårstjejer eller representationer av typiska o-typiska tonårstjejer; en roll som i olyckliga fall endast baseras på stereotypens motsats.
De är roliga, ansvarslösa och viljestarka. Och de tänker. Och självklart finns här någonstans en historia om det unga, famlande sökandet efter en vuxenvärld som ska vara uthärdlig, en vuxenvärld långt från hemmet, mamma och pappas misstag. Tack vare ett ovanligt klarsynt manus och ett oerhört mångbottnat slut, finns det dock ingen pekpinne som fäller krokbenet på historien. Världen de presenterar för oss är helt enkelt ett besök i en vardag, där saker bara händer, inte mirakulöst, utan för att de måste. Och folks förändring är inte som ett trollslag, ingen lär sig nämnvärt av sina misstag; men ingen straffas heller för det.

En sådan serie kan förmodligen tyckas vara extremt märklig för en tolvåring, nyinvigd i allt det som måste uppnås för att komma in i nästa stadie. Och när man väl blivit ungdom är det en pressad kamp för att börja leka vuxen, göra vuxensaker fel, hela tiden bli betraktad som en ofullständig vuxen. De dricker, men de dricker för mycket. De blir kära, men de älskar fel. Att plötsligt lära känna två gymnasieflickor från Göteborg som lever, tänker och har sex på ett sätt som vuxenvärlden egentligen inte tillåter dem att göra, blir en chockartad upplevelse. Och att se dem lösa sina problem på olika sätt – utan att författaren eller regissören förkastar och dömmer dem, utan helt enkelt låter dem fortsätta – gav mig känslan av skam och rädsla. Som att någon viskade till mig att det jag lärt mig var fel.

Kanske ger den inte samma typ av känsla till unga flickor längre. Skulle den det innebär det väl, somvanligt, att vi inte kommit någonstans. Vissa saker är definitivt unika för Glappet som serie, som att enbart lust driver Ella till att våldta den populära killen när han däckat på festen. Och att skolsystern skrattar ut honom när han ber henne om hjälp. Har ni missat den, titta nu. Inte minst för de roliga dialogerna, de omöjliga kläderna och de fantastiska skådespelarna.

Hela serien ligger uppe och kan streamas direkt, från youtube <3!

Fanny