Såg skräckambitionen Unborn igår. En konventionell överraskningsfest som försöker höja sig över snittet av amerikanska skräckfilmer men som i slutändan obönhörligen är drabbad av platta skådisar (Odette Yustman i huvudrollen är riktigt svag), obegripligt kvasitragisk handling (så många måste offras för att den kvinnliga protagonisten ska leva) och en radda skådisar (Gary Oldman och Idris Elba, Stringer i The Wire) som helt slarvas bort.

I julhelgen var jag på traditionellt familjebiobesök. Valet föll på harmlösa Jim Carrey-komedin Yes Man. Carrey gör sin grej, lite mer sliten så rynkorna har ibland svårt att hänga med i hans tossiga spelsätt. Stundtals fanns ansatser till komedi (Rhys Darby från The Flight of the Concord gjorde sin grej ganska underhållande, men har ni märkt att han har extremt svårt att ta sig ur rollen som Murray? Även när han medverkade i Never Mind the Buzzcocks var han kvar “i rollen”) men det fåniga och slentrianmässigt självförverkligande manuset och ett par rasistiska biroller sänkte det hela till slut.

Vad som förenar dessa två filmer är att båda, efter filmbolags- och distributionsloggor, börjar direkt. Inga förtexter, titlar eller namn på medverkande. Vi flyttas direkt in i filmens värld. Detta i kontrast till förra årets artiklar (hittar inte på nätet men jag vill minnas DN bland annat skrev om detta) som hyllar förtexterna som konstform. Och visst har vi sett fantastiska prov på just detta; ett effektivt sätt att invagga oss i en stämning, sätta oss in i ett sammanhang, göra oss glada eller ledsna (av någon anledning tänker jag här på 80-talets struttiga, färgglada inledningar som jag nu oftast blir mer illa till mods av än peppad).

Jag gillar det här greppet. Vi behöver inga stora skådespelarnamn eller regissörer som presenterar (eller representerar) det vi ska se. Det räcker med filmen som direkt får tala för sig själv. Men dessa två fiktioner, efter de direkta hoppen rakt in i respektive films verklighet, är alltså egentligen ingen plats att tillbringa tid på.

Elias