Så hade man dukat upp, återigen försökt intala sig att detta års guldbagge kanske skulle kunnat presentera värdiga vinnare. Med ett svenskt filmutbud som faktiskt var bättre än förväntat, samt (nya) skådespelare som överträffat de sedvanliga Bergström-Endre-Persbrant-karaktärerna svensk film oftast drunknar i, var hoppet inte helt obefogat. Ändå fick jag, tillsammans med chipsen och vinet, återigen tugga i mig den där löjliga förhoppningen om att få se rättmätiga vinnare, till befogade motiveringar.

Låt mig få dispans från diskussionen om kritikernas inbördes värderingsvärld just nu (även om det gnager i marginalen såfort jag skriver “svensk film”) och bara konstatera följande: den svenska guldbaggejuryn har storhetsvansinne. Svensk filmindustri har inte råd att låta underdogsregissörerna “sitta på halster” och vänta fem fantastiska filmer innan de tillslut får pris. Det finns alldeles för få riktigt bra svenska filmer för en sån typ av prishistorik (som tex Oscarsgalan kan bjuda på).

I ett allt mer döende filmklimat (som, rätta mig om jag har fel, med hemskt få undantag varit pestsmittan sedan Bergman) kan filmindustri kan inte ha som uppgift att hylla den rådande filmproduktionen. Snarare, borde uppgiften helt enkelt vara att lyfta fram undantagen. De nya skådespelarna. De lovande, modiga regissörerna.

Jag och mina vänner slog vad. Med 50 kronor i potten la jag mina röster på alla sämsta tänkbara alternativ (ungefär), ty jag är negativ av naturen och tror ofta att ödet gjort mig olycksdrabbad- jag hoppades på att förlora. Jag vann. Vinstsumman känns, trots lågkonjunkturen, smustig.

Mer konkret: Varför vann inte Cecilia Milocco Guldbagge för sin insats i De ofrivilliga? Varför tycktes juryn glömt bort De ofrivilliga överhuvudtaget? Hur kan en film som Låt den rätte komma in, byggd på en bok med förhållandevis vackert språk- få “Bästa manus” för en narration helt uppbyggd på ljudeffekter och foto?

Det sorgliga är att kritiken känns som att sparka in öppna dörrar. Förtroendet fanns aldrig där. Talande kanske, att man råkat lägga in Ruben Östlund två gånger när de nominerade visades för bästa manus. John Arvide Lindkvist fanns inte ens på kartan, och intresset för personerna, deras utseende och verk är inte annat än mer eller mindre bra tv. Låt oss hoppas att Guldbaggepriset förlorar all sin status, och låt sedan de svenska metastaserna i kulturlivet få hylla varanndra ifred. Lägg in Keno på tablån istället, det ger fler motiverade vinnare.

Det enda jag fick ut av guldbaggen var Cecilia Frodes prisutdelning. Att hon sedan var tvungen att ge priset till Mikael Persbrandt var väl mindre lyckat.

/ Fanny