Frågan om vi ska, eller bör, jämföra svenska tv-serier och filmer med utländska diton är väl egentligen inte helt enkel. Kontext, produktionsförhållanden, personligt tycke och smak spelar alltid in, liksom en mängd andra variabler som kan påverka. Och gör det också. Kanske är det något en bra recension fastställer från början, eller så är det ett förutfattat krav på läsaren. (Vi vet att olika medier bedömer olika. Jag litar inte lika mycket på Aftonbladet som på DN för att jag är bekant med skribenterna och möjligen än är fast i tanken att DN faktiskt skulle vara mer seriösa.)

Egentligen föreligger två (eller valfritt antal) diskussioner. Vem är det som recenserar, på vems uppdrag, utifrån vilka personliga perspektiv och bagage? Men tal om kritikkonsensus och liknande är definitivt inte nytt och kanske fruktlöst att utröna här (fastän det skulle borga för fler knastrigt torra texter likt denna). Men att, om man nu hade ett kritikeruppdrag, recensera en film utifrån dess goda syfte och premiera verket med högt betyg endast på grund av detta tycks orättvist mot läsare och publik. Risken föreligger givetvis att man då når fram till ett klimat där allt går att ursäktas. “Filmen var dålig och skådespelarna var usla men frågan är ju faktiskt viktigt”. Som att tyska UR-filmer från högstadiet på något sätt skulle besitta kvalitet bara för att dess ämne (historiskt förankrade antar jag) var viktigt. Dåligt exempel, men poängen är att vi alltid bedömer utifrån olika kriterier. Och när går sakfråga framför, säg, skådespelare och manus? Givetvis spelar kontext in. Skulle vi vända på det och aldrig jämföra svensk film med någonting annat, då skulle vi ha fler mästerverk i landet än möjlig är. Jag menar kanske en jämförelse är omöjlig för den medvetne tv-konsumenten (något liknande som i mitt resonemang kring Guldbaggen, tittaren kräver mer idag möjligen för att vi är vana vid att kunna se förstklassig påkostad tv-drama från USA och Storbritannien i princip när vi vill). Skulle vi inte jämföra med andra länder (USA) skulle vi bli oerhört bekväma, nöja oss med vilken undermålig produktion som helst.

Sett krasst till enbart produktion tycks det givet att amerikanska serier är bättre. Pengar säkerställer ändå relativt ofta kvalitet (med det inte sagt att mindre indieproduktioner aldrig kan vara bra och att påkostade Hollywoodfilmer alltid är mästerverk, men fortfarande…). Och i dessa sammanhang är Sverige ett land med begränsade resurser. Det ter sig naturligt att i USA kan HBO spänna musklerna och givetvis gör mer pengar, längre produktionstid, profilerade manusförfattare och skådespelare deras serier bättre än mycket som produceras i Sverige för totalt samma summa som deras sminkbudget. Men det betdyer inte att SVT inte ska försöka producera dramaserier som svenskar kan uppskatta (vilket fortfarande går, se populära Livet i Fagervik från i höstas som drog i snitt runt en miljon tittare varje vecka, en serie jag finner harmlös, möjligen okej produktion men bjuder relativt litet motstånd och verkar i en klassisk svensk trist tv-tradition lex. Skärgårdsdoktorn).

Och visst kan vi i Norden. Se till exempel mästerliga Reprise. Det är en riktigt bra film även sett till en internationell jämförelse. Men givetvis måste vi inte jämföra med andra verk och länder och med andra produktionsförutsättningar. Men är det inte egentligen först då det blir verkligt intressant? Vi kan i Sverige tycka att Hjälp! är det bästa humorprogrammet baserat på budget, skådespelare (Sveriges främsta komiker!), att det faktiskt inspelar sig på igenkännbar mark (Stockholm) och dylikt. För det är förmodligen det roligaste svenska programmet som går på svensk tv just då. Men det är inte bra tv. Samtidigt; att bara ta del av amerikanska serier vore oändligt tråkigt. Det svenska behövs och visst har det gjorts, görs, riktigt bra svensk tv. Men är det inte väldigt sällsynt man riktigt ser fram emot en sådan?

Detta knyter an till nattens stora prisutdelning Golden Globe och tankeexperimentet att sätta en svensk dramaproduktion sida vid sida med storverk som till exempel John Adams eller välskrivna komedin 30 Rock. Det är omöjligt, och därför har vi Kristallenpriset i Sverige. Och det är som bekant en respekterad och internationellt erkänd gala.

Saker jag blev glad av på Golden Globe
Mickey Rourke, John Adams med Paul Giamatti och Laura Linney vann

Oväntat
Danny Boyle och hans Slumdog Millionaire tog hem flera tunga priser. Jag har inte sett filmen men den har just nu 8.7 på IMDB

Toppbilden är från Reprise. Norsk kvalitetsfilm från 2006, missa ej!

Elias