Jonas Gardell har, något otippat, blivit lite av ett huvudämne den senaste tiden. Den någon splittrade hållningen den här sidan pusslat ihop måste genast röjas. Naturligtvis får E säga vad han vill, vilket han kommer göra också, men nu. Nu har jag sett andra delen av ”De halvt dolda” och jag är överraskad, övertygad, överväldigad. Det är helt enkelt en fantastiskt bra serie. Det är dramatiska berättelser, som inte skäms för sin litenhet, sina felsteg eller sina karaktärer. Människorna tycks trovärdiga - sedan för trovärdiga, likt stereotyper- men vägrar ursäkta sig genom den stilrena tystnadssjukan amerikanske independentfilmer introducerat som ”smart”. Enligt min mening kan det likaväl bli en indikation på att manusförfattaren är lat. En serie som kanske hamnat lite i den krystade tysta ”låt publiken få tänka själva!”-fällan, men ändå är riktigt bra är såklart ”God morgon alla barn”. Den är som en Wes Andersson-produktion i sammanhanget med misstänkta mängder av vansinnig yta framför innehåll. ”De halvt dolda” visar på båda delarna, med sin snygga dramaturgi och det fina fotot.
Visst är det otrevligt, jobbigt och tråkigt att bli skriven på näsan genom överflödiga kommentarer och poetiska voice-overs, som Johan Croneman mycket riktigt påpekade föreföll vara Gardells problem.
Men ”De halvt dolda” är nog inte riktigt en serie för just Johan Croneman. Snarare är det en serie för johan cronemans son (eller, nu kanske jag är ute på hal is, för att leka med ett av seriens tragiska teman). Att vuxna utmålas som vardagens apatiska monster är en ganska platt tolkning. Snarare tycker jag helt enkelt att det är fina samtidsskildringar där vuxna helt enkelt utmålas som personer så isolerade och förvirrade att de surrar bort i periferin med sina tetrapack gredos hårt pressade mot bröstet. Den ensamheten, förvirringen och oförmågan att nå fram till en generation som plötsligt verkar ljusår bort, berör allra mest. I den dramaturgiska uppbyggnaden, och ett av seriens tyngre ämnen, går det nästan att likna vid den amerikanska pjäsen ”Angels in America”. Förvisso är den inte fullt lika politisk- kanske inte heller så fokuserad på religion. Men dubbelklippen, parallellhistorierna, och dialogerna utlovar samma typ av fascinerande påstående: Teater-tv kan bli fruktansvärt bra.

När jag nu skriver att det är en bra serie, jämför jag såklart med andra svenska serier. Någon smart person kan då ta tillfället i akt att påpeka, att det knappast säger så mycket.
På något vis kan man säga att ett löpande, dolt tema som går att utläsa bakom många av mina och E’s diskussioner angående vad som är bra/dåligt och varför, är huruvida man måste jämföra saker i förhållande till hur de är inspelade, var de sänds, och vad de har för inverkan. Jag befinner mig ofta i en situation där jag helt enkelt känner att jag måste (för att följa upp och vara konsekvent med mina övriga resonemang) vara öppen för saker då de helt enkelt inte visar på totalapatisk antikreativ likriktning. Detta kan låta mycket teoretiskt, låt mig ge ett exempel från en fika strax innan jul.

H: Har du sett Baby mama?
F: ..ja.
H: Den är bra?
F: ..
H: ..
F: Alltså. Jag älskar ju Tina Fey. Jag tycker rent utsagt att hon är genial. Men ”Baby Mama”.. alltså, hon och Amy Poehler kan så mycket bättre.
H: Tycker du ändå inte det var skönt att se en film där två starka kvinnor är i fokus? Där kvinnor faktiskt lever ut någon sorts komik i sina rörelser, kommentarer och tankar?
F: Ja, och ett så laddat ämne, två mammor, ingen pappa.. Jo, i det sammanhanget kanske..
H: så var den väl bra?
F: Så. var den ..bra.
(Jag tycker naturligtvis inte det är speciellt roligt att göra extrem och lite styltig humor som baseras på klichébilden av fattiga amerikanska kvinnors brist på logiskt tänkande).

Ändå måste jag hålla med min vän om att hon har rätt. Den är lätt kontroversiell, trots all sin platthet. Själva skelettet, förutsättningen för produktionen (som förmodligen såg bättre ut på ritbordet) är extremt bra. Det kan tyckas som den här typen av fusk-betyg är falska, frammanipulerade eller tillochmed upprorssökande. Och jag kan inte göra mycket åt det sistnämnda. Men falska, frammanipulerade värderingar är helt enkelt vad mitt resultat tveklöst skulle bli, utan dessa fall av kriterieprinciper.

Apprppå exemplet ovan- jag skrattade rakt ut av ren glädje när jag fick reda på att det nya 30 Rock kommit ut på nätet. Äntligen! Efter höstens Tina Feyhype verkar man ha dragit ned på 30 rocktempot en aning, både produktionsmässigt men även i seriens övriga intensitet.  (Pausen under manusstrejken är fortfarande en period i mitt liv som jag skulle kunna vara utan - det var som jag föreställer mig det måste vara att uppleva matransonering under ett krig). Det avslutande avsnittet på säsong två, som fortfarande är det överlägset bästa, exploderade i urspårade historier, spretiga liknelser, lekfulla medleys, likt ett Arrested Development-avsnitt går det att se hur många gånger som helst. Man upptäcker alltid någonting nytt.
Seriens nya, lite tröga säsong tre har verkligen inte gjort mig besviken, den har snarare bevisat att den även klarar av att gå på halvfart, utan att skämten blir dumma, karaktärerna tråkiga och avsnitten plågsamt långa. Det går inte att understryka hur bra Tina Fey är. Det går inte att beskriva hur mycket hennes stil och karriär förhoppningsvis kan komma att betyda för generationer framåt av roliga kvinnor. Och ja, jag tycker definitivt att det gör henne roligare. Kalla det kvotering, vi gör det alla mer eller mindre omedvetet ändå hela tiden.

Jag såg förresten “De halvt dolda” i “SVT Prima!”. Det är.. som play, fast går att få bättre kvalité. Om man har det bredband som krävs. Nåväl. På måndag= GALA!

F