Det är inte bara det numer äldre paret Allen/Keatons kläder jag stör mig på i Manhattan Murder Mystery. Men det är en inte en alls oviktig detalj. Keatons kreationer väckte stor sensation 1977 men här fungerar inte de gräsliga chinosbyxorna alls, uppdragna abnormt högt över midjan (sak samma med Allen givetvis, men han har alltid sett ut som en för gammal gubbe, om än draget till sin extrem här).

Allen kör sin neurotiska rutin. Men här blir den aldrig rolig, bara tröttsam och irriterande. Speciellt scenen där han och Keaton bryter sig in hos den av Keaton mordmisstänkta grannen. Det är en direkt plågsam scen. Allens figur nojar, givetvis, över situationen. Men någonstans här tycker man att om han misstror sin fru till grad, och är så ointresserad av att lyssna på henne, så borde han kanske överväga att vägra följa henne. Det är en riktigt dålig karaktär Allen mejslat fram som alter ego här.

Men självklart förstår Allen och Keaton efter äventyret hur mycket de verkligen gillar varandra i äktenskapet som innan gått i stå. Samtidigt som Alan Alda som Allens närmaste (författar)vän, dels ligger med en hälften så gammal kämpande skådespelare, dels (samma eftermiddag! håhå) uppvaktar Allens unga författarklient. Jag vet inte jag. Manhattan Murder Mystery doftar väldigt mycket Allensk gubbmanus, utan finess och driv, baktungt av den sövande repetativa mordhistorien som Keaton mot Allens vilja försöker lösa. Woody Allens 1990-tals filmer tycks leva upp till förhandsförväntningarna. De är fullkomligt hopplösa.

Finare då med 2000-talet, och framför allt Match Point och Vicky Cristina Barcelona, där den senare fungerar väl mycket på grund av dess drivande, följsamma dialog som känns lätt (som det ljumma spanska klimatet, ouch!). Eftersom Allen nu är 73 känns det meninglöst att dra fram gubbsjukekortet. Det är ett avtal vi som tittare sluter från början (vi vet att det kommer att handla om, i det här fallet, ung kärlek skildrat av en äldre man som är ihop med sin ex-frus adoptivbarn). Men jag gillar stämningen, det är ett välspelat drama men som lämnar tittaren i ett lätt apatiskt tillstånd. Jag gillar öppna slut och anser att en helt stängd upplösning kan stjälpa rejält. I det här fallet får ingen av huvudpersonerna vad de vill och vi lämnas med en stor osäkerhet. Ungefär som livet självt kan vi konstatera, men för att skriva något sådant är vi alltför medvetna.

Men Allen kan än.

E