Nå, att se Jonas Gardell som Stjärnorna på slottets vettigaste deltagare det kanske ändå inte säger så mycket. Programmets grund är infantil. Jag förutsätter att castingen här är minst lika cynisk som till Big Brother och Robinson. Och kändisarna levererar ju, enligt den version som presenteras här, noga hopklippt efter den karaktärsmejsling som är konsensus i media; Loffe är gubbig, Scheja är “musslan” i enlighet med hans tillbakadragna kändisskap, Schollin bisarrt from, Dellert primadonna och Gardell “sanningssägare”. Och detta är Gardell lika medveten om som producenterna. Men jag håller med om att utan honom skulle det bli väldigt tråkig tv. Med det inte sagt att hans uppträdande är ursäktat. Mitt grundproblem är sättet han växlar mellan komik (nåt tokigt skämt om Marks svärmor) till gravallvar, liv och död och “ni måste leva era liv nu Sverige!”. Extremt irriterande, kanske för att det någonstans faktiskt är träffande (berör, kan det vara så illa?). Men det stör mig att han någonstas kräver att bli tagen på allvar efter en halvtaskig svensk stå-upp-rutin och “rultiga” damer som framför showig sång och sedan livshyllande-harang med en patenterad gardellsk darr på rösten. Det är svårt att ta till sig. Som att läsa Özz Nûjens karamellodiktprissträvande dikter, och faktiskt gilla dem.

Man ska också komma ihåg att Gardell är författaren till rader som :

Jag vet att jag inte är nå’n skönhet eller så
Om du lämnar mig kan jag det väl förstå
För vad har jag att ge dig som ingen annan har
Jag är ingen särskild men’s du är underbar

Aldrig ska jag sluta älska dig
Du är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
Att du är där för mig som jag är här för dig
Ge inte upp

Jag vill hävda att det djup han besitter ekar extremt ihåligt och befarar att en omläsning av hans böcker och tv-serien “En komikers uppväxt” skulle kunna bli genant. Samma med De halvt dolda. Den pretentiösa tonen stör, men hantverket är habilt trots karaktärerna tycks något för klyschiga. Men som sagt, Gardell är roligast på slottet. Vore det inte för honom hade årets omgång varit extremt utslätad. Men hans erkända form av folklighet, är den unik? Den berör så många som möjligt genom mesta mottagliga allvar, aldrig för farligt eller utan den enfaldiga gardellska tonen. Kanske en mindre “ful” folklighet än “Loffe” och “Göta kanal”, men i mina ögon egentligen inte så mycket mer värd.

På lördag är det Gardells dag på slottet. Då blir det allsång och den citerade låten ovan önskas givetvis av publiken. Gardell går till synes motvilligt med på detta, men visst njuter han egentligen? “Det är en favorit på bröllop”. Vackert, finstämt och helt fantastiskt uselt.

Ytterligare läsning:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article4126579.ab

E