Jag känner för att bjuda på lite känsloupplevelser från min senaste morgons relativt kraftiga mediaintag. Det hela började naturligtvis med att jag vaknade. Det följdes upp med den mindre vanliga och lite smått otäcka -typ, undermedvetna- reflexen jag hittat mig själv mitt uppe i några för många mornar nu. Mitt undermedvetna, som jag på morgonen är för svag för att argumentera mot, kastar en blick på klockan (åtta) tänker hurra, och kastar sig på tvn. Det bör understrykas att varken jag eller mannen jag ibland spenderar mina nätter tillsammans med äger en fjärrkontroll, vilket alltså får mig att resa mig upp; fast jag är ledig; fast vi bara har ettantvåanfyran, herregud fast jag vet bättre. än. Gomorron Sverige. Tänker låta dig slippa den slentrianmässiga slöhatandet för tillfället, jaja- ett koncept där nyheter ska blandas med God-morgon-känslor och vinprovning sticks in mellan FNs nya rapport om värdssvält, det är en knepig kombination. Skräckexemplet, DNs bilaga  DN söndag valde tilslut att skippa nyheterna överhuvudtaget och endast fortsätta förse oss med överflödig information som just precis passerat sitt bäst föredatum och dessutom försöker vara så bred i tilltalet att den med sin pedagogiska instruktionshäfte-liknande språk förmodligen mest tilltalar gravt efterblivna. Gomorron Sverige har samma komplex. Detta ska vara för alla, tänker journalisterna och gör automatiskt platt, tunnelseende och stereotyp journalistik. Har man ett inslag om våldtäkt visar man klipp från arkivet där en man lurar på en kvinna bakom en buske i en park. Sker en våldäkt nästa vecka också, är det såklart enormt praktiskt eftersom man kan använda samma bild en gång till.

Alla vet att så såg det förmodligen ut, eller så ska den medierade bilden av en våldtäkt åtminstone se ut (även om alla nästan vet att de flesta våldtäkter sker i hemmet etc). Kulturjournalistiken i dessa ökentorra medielandskap ska vi inte ens tala om; såfort C-G får komma till tals är han tvungen att avslöja mer än behövligt. Och detta försök till omfamning, detta taffliga brobygge till andra åldrar genom att recenscera TV-spel och dra paralleller till populärkulturella nutida händelser känns bara så evinerligt trötta (Exempelvis som när din lite för gamla släkting som du aldrig haft någonting annat än farmor gemensamt med plötslig utbrister “Den här nya serien, Sopranos, från HBO, har någon sett den?”). Det är inte det att det är fel- det är bara det att kulturjournalistik på andra håll helt enkelt utklassar den så totalt; inte minst med lätthet vi nu kan “välja” t.ex. våra favoritrecenscenter. Ska Gomorron Sverige inte försöka koncentrera sig på att göra en sak helhjärtat, istället för att på det här schitzofrena sättet försöka omfamna allt och alla utan kärlek?

Hursomhelst, imorse var det naturligtvis så att man rapporterade från Gaza. Fruktansvärda rapporter utan framtidshopp avbröts i vanlig ordning med en okoncentrerad blick på klockan och ett tjeckt “Nu var det visst dags för att se vad K-G Bergström ger för betyg till våra stadsråd!”. Och sen kommer det montages över studiobilden, där alla manliga politiker (som naturligtvis får mest utrymme och utgör 80% av samtalet) filmas underifrån och de kvinnliga rakt frammifrån fast extra nära, uppifrån eller någon annan jobbig vinkel. Det är så att man vill spy. Its a beginners mistake! Jag kommer snart vara beredd på att utveckla min rad morgonsvordommar till någon sorts fatwa om det inte får ett slut.

II

Efter den här omvälvande upplevelsen, vilken jag förvisso tillstår att jag bad om när jag satte på TVn från början vid den tiden, blev det ändå dags för att fortsätta frammåt. Svt Play har ju inte givit mig annat än bekymmer, problem och enstaka avsnitt av Andra Avenyn (som är det enda program som verkar fungera utan att tekniken hakar upp sig, vilket är ironiskt i sig). Nu lyckades jag ändå navigera in det tredje avsnittet av  “Stjärnorna på slottet” som sändes i lördags. Tänk, vilken serie. Konceptet där den pinsamma doku-stämpeln och tittarnas skvallerbegär desperat försöker rentvås av seriösa uppdrag och folkkära stjärnor.

Sedan Bert karlsson blev folklig har vi alla förhoppningsvis förstått att det är någonting fruktansvärt fel med vår nationella smak. Det blir helt enkelt inte längre en fråga om hur en person som fått stämpeln känd eller folklig beter sig, snarare en fråga om hur man förhåller sig till den här personen och varför. I detta pinsamma utbud av rasister, fräckisrevyskämtare och singelbönder är det inte speciellt svårt för svt att peka på slottets gäster och påminna oss om att vissa faktiskt blev kända för att de uträttade någonting. Det är förtjusande och skrämmande, nästan sentimentalt. I en jämförelsevis “ny” sorts genre presenteras något sorts kändisliv som förr tagits på allvar.

Och skulle det funka bättre medialt (dvs, mer bråk, mer skvaller) skulle det kunna liknas vid att se en norénpjäs på hultsfredsfestivalen, inklämd i programmet mellan meshuggah och blodhound gang. Icke, detta ska vara rumsrent, så när på allt snusk och uppriktig elakhet klipps förmodligen bort, frånsett ett middagstillfälle när Kerstin Dellert liknar slottets konst vid ett solkigt manligt könsorgan. I övrigt verkar deltagarna mest sitta i matsalen framför varsitt glas vin och hylla varandra samtidigt som man försöker smyga in ifrågasättanden av varandras livsval. Så långt kommer aldrig pikarna, eftersom samtliga egons attention span endast tillåter dem att koncentrera sig på andra än dem själva i ungefär tre sekunder. Den enda som avvikt en aning har inte helt otippat varit Jonas Gardell, som i detta tredje och näst sista avsnitt blev arg på en taffsande fiolpedagog från musiiiiik-högskooooolan när den förvuxne överklassslyngeln Staffan Scheija påtvingade sällskapet sin egen kärlek till klassisk musik. Någonting som jag, när jag ser programmet, inte kan tycka är det minsta orättvist mot denna påflugna lärare, som endast verkat scora pedagogikpoäng genom att vara utrustad med en lugna-favoriter-röst. Christina Schollin verkade bli mest upprörd av alla, där hon satt med fiolen och det där fruktansvärda schollinska-ågest-minen som hon verkat blivit typecastad med sedan “Fanny och Alexander”.

Gardell blev sedan filmad när han trött satt sig på en bänk utanför slottet. “De sammhällsgrupper som hatat mig innan detta kommer förmodligen börja hata mig med hat de inte ens trodde var möjligt innan, efter det här.”
Förmodligen har han rätt. Gardells folklighet är motvillig och klyven. För oss, mig och mina vänner, var han den som presenterade både litteratur och TV som vi aldrig sett förrut, samtidigt som vi förstod den. Han gav en 3Dvinkel på barnen (fyllda av tomhet och grymhet; samma typ av känsla som vi ser nu i karaktären Oscar i “Låt den rätte komma in”), han gav en sorglig och sargad bild av deras målsmän. Det är exsistenciella frågor, de som lätt uppfattas som frågor ställda av barnet, “varför lever vi?” eller “finns gud?”, i det lilla livet, vardag, som våra föräldrar byggt upp åt oss; eftersom de helt enkelt inte visste vad i helvete annars de skulle ta sig till. Så vi dricker möjlken de ställer på bordet och vi låter tiden slipa oss. Jag kanske tar fel, men jag tror Jonas Gardell menar att vi är färskvaror som blir sämre med tiden. Samma visa blir det i hans serie “De halvt dolda”, som jag tänker fortsätta följa.

Han är hursomhelst tillräckligt folkkär för att både min mormor och min pappa vet vem han är. Men när, och hur blev han egentligen rumsren? Knappast med hjälp av gay-skämt eller den outsider-stämpel hans icke-heterosexuella läggning gett honom, den verkar fortfarande lämna tydliga spår av ogillande från alla möjliga håll och kanter (fast mest från heterosexuella män, förmodligen). Det finns ett sårat ego i det där ogillandet, som rör hela hans uppenbarelse. Han är helt enkelt folklig och fortfarande provokativ. Utan att låta sig slätas ut till en Schollinsk-kändis-cyborg har han istället stannat i någon sorts muterad form, i gränslandet till allting. Kort sagt, hade inte han varit med hade jag förmodligen låtit bli att se mer än några förbizappande sekunder av cirkusen, bra val.

Och jo, en sak tog jag faktiskt med mig från Gomorron Sverige. Minutrarna tillsammans med utrikeskorrespondanten Lena Petterson i (strax utanför) Gaza:
“Det vi nu bevittnar, bortom en humanitär katastrof, är diplomatins totala sammanbrott, som också går upp i rök här bakom oss. Vi är inne på tionde dagen av dygnet rund bombademang av en och en halv miljon människor inne i Gaza.”
En grym och skarp sammanfattning, som förhoppningsvis kan gå att åter se på SVT play.

/F