Jag skäms när jag ser om långköraren och hyllade kriminaldramat Homicide: Life on the street och inser att jag försökt uppmana folk, som till exempel gillar The Wire, att se det. Det som kanske kändes nytt då, i början av 1990-talet, ses idag med betydligt strängare ögon. Mest irriterande är den gälla ljussättningen. Den känns slarvig och ofta direkt ful, man tror inte på de för starkt belysta scenerna. Men jag tror också en van tv-tittare 2009 faktiskt kräver väldigt mycket mer. Vi är bortskämda med serier där allt får kosta; scenografier, bildkvalité (filmat med riktig film istället för video) och skådespelare. Just vissa av skådespelarna är ett problem i Homicide. Framför allt Daniel Baldwin som till melankolisk 1990-talspop för en kamp för att få träffa sina barn. Yxigt och långt ifrån trovärdigt skildrar Baldwin sin slusk till polis (lätt alkoholiserad, alienerad från fru och barn och med en självömkande affär med ett befäl för att trösta sig), påfallande ofta iförd en gräslig skinnrock, modell längre. Men det är också, motsägelsefullt nog, just skådespelarna som är seriens största tillgång. Och då främst Andre Braugher (måste börja få vettiga roller igen) som Frank Pembleton, Yaphet Kotto som Al Giardello och Richard Belzer som John Munch.

För ett år sedan köpte jag säsong tre och fyra (på svensk dvd-utgivning kallas de för två och tre, men det är felaktigt). Först nu har jag tagit mig igenom den sista hälften av tredje säsongen. Och det är förmodligen för det här jag minns serien så väl. Under en svit om 5-6 avsnitt är där det är svårt att inte mata fler (med början på del 12, “The City that Bleeds”, av tredje säsongen).
Homicide saknar The Wires genomgående svärta, präglas för mycket (oundvikligt!) av det fula 1990-talet, men tillhör ändå en av de stora polisserierna. Baksidestexten hävdar att det är tack vara den som HBO monumentala succéer blev verklighet (Homicide sändes på NBC). Ett för ivrigt och insäljande erkännande, men faktum är att Homicide vågar låta narrativ spänna över flera säsonger, gamla trådar nystas upp och karaktärerna utvecklas under hela serien. Framför allt Bayliss och Pembletons finstämt skildrade relation som, till en början ojämna partners men sedermera någonting som bäst kan beskrivas som vänskap (även om Frank Pembleton noggrant håller privatliv och polisliv isär).

Det är nu också när jag ser dessa verkligt välgjorda avsnitt som jag verkligen ser serien. Inte bara som en katalysator som tar mig tillbaka till den klassiska tiden, runt nio på söndagskvällen. (Oftast var hela familjen samlad för att ta del av dessa Baltimore-polisers vardag. Jag minns speciellt det avslutande, långfilmslånga sist avsnittet. Gastkramande på alla sätt och vis, möjligen något att återkomma till när jag betat av allt). För nu ser jag den för att den verkligen är bra och inte bara av en nostalgisk föreställning som säger att den var bra, en gång i tiden.

Också roligt med många kända ansikten i början av deras karriärer. Speciellt minnesvärd är Steve Buscemi kvasirevolutionär i just “The City that Bleeds” som misstänks för att ha öppnat eld mot polisen, och som vid bristfällig bevisning släpps fri men själv hittas mördad (förmodligen skjuten av en polis, Bayliss tilldelas fallet men ingen är intresserad av att hjälpa honom). En av de beskjutna poliserna i det avsnittet är Kay Howard, spelad av Melissa Leo som ses just nu i bioaktuella och hyllade Frozen River. I filmen spelar hon en ensamstående mamma som genom lika delar slump och desperation drivs till att börja smuggla flyktingar mellan Kanada och USA. Leo är utmärkt i Homicide, och precis lika bra här. En av de där skådespelarna som aldrig fått ett riktigt internationellt genombrott men som gjort mängder av minnesvärda roller. Och hon briljerar verkligen, liksom hela ensemblen lyckats under den endast 24 dagar långa inspelningen. Jag har egentligen inga större invändningar. Ett precis skildrat skeende, och vi vet att det omöjligt kan få sluta väl. Men aldrig exakt vad som ska hända, vad pengar kan köpa, hur mycket Leos rollfigur ska stå ut med. Ett hägrande, på avbetalning, husköp gör det givetvis omöjligt att inte dra direkta paralleller till den nuvarande ekonomiska krisen.

Mellissa Leo har gjort ett flertal filmer som gått direkt till dvd. Men framöver medverkar hon bland annat i filmatiseringen av vedervärdige, sinnlige författaren Paulo Cohelos bok Veronika Decides to Die. Se hellre om Homicide: Life on the Street, med start i säsong tre, om inte annat.

(Noble Entertainment har gett ut Uppdrag mord, som den heter på svenska. Översättningen är dock ett skämt. Exempel: “Let me ride shotgun” blir “låt mig få skjuta lite pistol”. Nog sagt).

E