DODEN

Winslets felaktiga nominering

Ja det är givetivs inte för The Reader Kate Winslet borde vara nominerad till en huvurdollsoscar, utan Revololutionary Road. The Reader är en stytligt berättad historia, förvillande nära hallongränsen när i scenerna med en gammalsminkad Kate och den generande dialogen på engelska med tysk brytning (Ralph Fiennes har gått från elak lägerchef med engelska på tyskt brytning i Schindler’s List till efterkrigstidspojke i The Reader, även här med engelsk tysk brytning alltså).

Det är mycket pojk-höhö-dröm – full frontal Kate Winslet - till en början när Winslets Hanna och Fiennes Michael (men i ung tappning, 16 alltså) faller för varandra. Sedan övergår historien i ett förvisso intressant tema då sex kvinnor är anklagade för att ha varit SS-vakter vid Auscwitz och direkt ansvariga för 300 människors död efter en brand i en kyrka. Det handlar om äldre generationer tyskar och varför de inte agerade under förintelsen (“De borde ta livet av sig”, hävdare en student i den del av filmen som utspelar sig på 1960-talet), och om den tyska skulden. Det visar sig att Hanna inte kan läsa, något hon för allt i världen vill hålla hemligt. Hon är beredd att gå så långt att för detta eventuellt straffas till livstid, istället för att dömmas till fyra års fängelse. Frågan tycks vad vi kan lära oss, och vad lägren kan lära oss (om något).

Boken som utkom 1995 har som jag förstått det fått fin kritik. Filmen är alltför slappt berättad i flashbacks och tidshopp (alla dessa onödiga ramhistorier och flashbacks på bio just nu, speciellt den i Benjamin Button som är helt onödig för historien, är ett riktigt dåligt Titanic-arv). Framför allt gillar jag aldrig karaktärerna speciellt mycket. Och jag förstår aldrig Hannas stolthet. Filmens andra hälft är nästintill bedrövlig (Michael håller kontakt med Hanna i fängelset genom att sända henne egeninlästa ljudböcker som Hanna sedan lär sig läsa utifrån). En svag Oscarssträvande, nästan banal snyftare måste bli det slutliga omdömet.

Oroande nog är det ojämne The Reader-regissören Stephen Daldry (Timmarna gillade jag, Billy Elliot inte så mycket) som ska göra The Amazing Adventures of Kavalier & Clay, som bygger på den underbara, fascinernade boken med samma namn som jag minns som mycket läsvärd. Är markerad som “pre-production” på IMDB.

Elias

Blott en båtresa från färjan

Det intressanta med fenomenet Båtresan - Sverige Finland tur retur (1995), en film som för övrigt gått mig helt förbi, är ju den självklara kopplingen till Färjan. Kanal 5-serien som bekant väckte viss uppståndelse i höstas var förvisso en sådan allt vanligare mash up av reklam och redaktionell tv, vilket vi ju inte upprörs över (det vore naivt gissar jag, sådan samarbeten har alltid funnits), men främst handlade debatten om människorna som svepte förbi framför kamaren, ibland med borretuscherade ansikten men ofta fullt identifierbara. Och främst då de fulla människorna som så där i efterhand ångrade sig, oroade sig för vad som egentligen skulle visas och insåg att det kanske inte var en sån bra idé att bli aspackad framför videokameran. Men var det ett val de ens skulle behövt göra? Publiken visade med all tydlighet vad de tyckte; Färjan blev ett av Kanal 5:s mest sedda egenproduktioner.

Det fascinerade med Båtresan är hur brutal den, något som visas med all tydlighet då Pekka Siitoinen, en tydligen ökänd och numera avliden, nazistledare härjar på båten och heilar helt öppet. I släptåg har en extremt tafatt son som då är 26 år. Båda svartklädda. Ett par klipp senare sitter de med ytterligare en kamrat och håller en konferens. Detta är alltså bara 15 år sedan och en öppet nazistisk organisation tilläts inte bara hålla en konferans utan även gå runt på båten och raljera över zigenare och homosexuella. Samt alltså att heila helt öppet. Var 1990-talet såhär?

Men det förekommer alltså också bilder av fylla, sönderslagna hytter och allt annat som i Färjan. Inte för att jag har några invädningar, det är gjort med en sorts väldigt implict humor. Hoppas jag. Men det jag blir nyfiken på är om det då blev någon diskussion liknande den kring Färjan? Och om inte, hur kommer det sig att vi upprörs av samma inehåll idag (fyllan)?

Jag vet inte vilket årtionde som framstår som mest naivt.

Framför allt är Båtresan en väldigt rolig, men sorglig film. Den finns att ladda hem. För den som är intresserad har regissören Kåge Jonsson gjort fler dokumentärer som finns på SVT-Play.

Elias

Meta, New York

Jag tvivlar egentligen aldrig på Synecdoche, New Yorks status som mästerverk. Denna fascinerande, symbolstinna berättelse och metateater och metanarrativ som någonstans är signifikativt för Charlie Kaufman och hans undersökningar av den mänskliga naturen; varför vi gör som vi gör och beter oss slikt i våra olika roller.

Philip Seymour Hoffman’s character’s last name is a reference to the Cotard delusion or Cotard’s syndrome, also known as nihilistic or negation delusion, which is a rare neuropsychiatric disorder in which a person holds a delusional belief that he or she is dead, does not exist, is putrefying or has lost his/her blood or internal organs. / IMDB-trivia

Kaufman gör det självklart inte lätt för sig när han här blandar absurda inslag (ibland är det väl irriterande uppenbart “tokiga”, nästan som sketchfragment men jag försöker febrilt tyda dem) med den episka historien om vår regissör Cotard och hans aldrig sinande vilja att genomföra sitt gigantiska konstnärliga projekt (livet?).

Cotard castar en man att spela honom själv, en annan att spela hans assistent, en tredje att spela hans spelande skådespelare. Snart har pjäsen växt sig lika stor som en gigantisk flygplanshangar, snart som två, snart som en mindre stad. Budskapet? Att vi alla spelar huvudrollen i våra livs pjäser, är det så simplistiskt naivt? Fascinerande är det i alla fall hela tiden. Och tematiskt drar den aldrig långt från tidigare mästerverk som Eternal Sunhsine och I huvudet på John Malkovich. Men till skillnad mot dessa finns här ingen “förklaring” av de egendomliga fenomenen:

I didn’t want them to feel safe. Synecdoche is not going to give you anything like, “Oh, it’s a dream or it’s a portal into John Malkovich or it’s a secret memory-erasing drug or whatever the hell it is.” It’s not going to happen.

Exakt den känslan får jag mycket riktigt av Synechdoche, här förklaras egentligen inget och det är en irriterande film till så måtto att den efteråt inte går att förklara. Egentligen är min omedelbara känsla att jag måste se den igen. Var det bara ett översmart och alltför självmedvetet manus, infantilt metafierad ut i minsta aspekt (vad betydde det brinnande huset Cotards assisten Hazel flyttar in som förblir brinnande under flera år?). Eller ännu ett mästerverk av Kaufman? Att jag ens måste ställa mig frågan är ett gott betyg (och jag redan hunnit revidera åsikt sedan den självsäkra inledningen på denna text).

I want to do something that feels real to me—about what’s scary about being alive, about being a person. And what’s scary about being a person to me is loneliness and illness and mortality and guilt. So that’s what I put in the movie. Those are things that I think are really scary—along with regret and aging and time passing. / Kaufman

Elias

Läsa hela intervjun med Charlie Kaufman här: http://www.viceland.com/int/v15n10/htdocs/charlie-kaufman-101.php?country=se

Utspottad

Som bekant vid det här laget försvinner låtar från Spotify i detta nu i rask takt (om inte allt som ska bort redan är utrensat). Detta har för egen del inneburit att mycket av det nöje jag haft av tjänsen försvunnit. För jag har definitivt inte främst använt programmet för att tillskansa mig ny musik, det är dess fantastiska kulturhistoriska(!) kvalitet jag uppskattat. Eller kanske snarare min högst personliga kultur-, eller musikhistoriska, utgrävning jag vissa sena nätter och ljusa dagar sysselsatt mig med. Här dammar jag av, kasserar och sparar allt från klassik punk, trallpunk, skatepunk och tja, tydligen mest punk av varierad art.

En natt måste jag lyssna klart på Coca Carola, på någon av de där första skivorna jag köpte, för att jag minns och kan varenda textrad fortfarande. Radioaktiva Räker, Räserbajs, Charta 77, DLK, Skumdum. Det mesta var möjligt att hitta. Också sådant som faktiskt på allvar går att lyssna på idag. Till exempel KSMB.

Nu finns inga av ovanstående band kvar i Spotify (förutom just KSBM). Det är ingen förlust för den “goda” musiken, men något väsentligt går förlorat när nu alla dessa låtar tas bort, något med det oöverskådliga utbudet som ju faktiskt var vad som gjorde programmet så intressant från början.

Världens som bekant bästa band, Blink-182, finns kvar. Här satte jag av ren genorisitet ihop en playlist.

Elias

Fotboll, nu för herrar

Det nya numret av ojämna men alltid läsvärda Filter har kommit ut vilket förmoligen inte undgått någon då Carola lägligt nog hamnade på löpsedlarna efter uttalandet om sina svåra år och självmordstankarna. Det hela utmärkt skött av redaktionen ur publiceringssynpunkt givetivs (men rubriken “Har ni fest, eller?” känns mer än lovligt mossig).

Men nu är det egentligen inte om Filter detta ska handla, utan om chefredaktör Mattias Göranssons märkliga svar på en insändare i nya numret som ifrågasätter den rådande könsbalansen på tidningen. Bland annat att skriver han att:

Den manliga övervikten på redaktionen kommer sig av att vi är en avlöpare till herrfotbollsmagasinet Offside.

Efter en snabb blick på samtliga omslag från Offsides åtta år långa utgivning kan konstateras att det visserligen bara är män på ettan, men när tidningen beskriver sig själva är det med orden “i dag […] är Offsides [sic!] Sveriges största och mest välrenommerade fotbollsmagasin”. Och de för tidningen fina Orvestomätningarna som presenteras på hemsidan är utslag av intervjuer med 42 000 “människor”, inte just 42 000 “män”.

Betyder detta herrtidningsepitet att Offside; har en uttalad målgrupp som är män (tänk herrmagasin av typen Playboy), enbart handlar om herrfotboll eller att den uteslutande skrivs av män? Eller går det kanske att applicera på samtliga områden? Mig veterligen kan så kallade herrmagasin även vara gjorda av kvinnor och vice versa om det nu vore vad som åsyftades. För vad exakt är det som förklaras alls, om något? På Offside jobbar bara män för som alla vet är det bara killar, pojkar, grabbar, gôbbar som kan något om fotboll, utövar sporten och som villa läsa om det? Något unken krystad känns förklaringen om den rådande situationen på Filter.

Jag är alls inte intresserad av sport, dessa sidor är de enda jag hoppar över i morgontidningar så jag har egentligen ingen känsla av hur det ser ut där. Det enda jag vet är att det måste finns mängder av kompetenta personer (oavsett kön) som bevakar sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Varför märks inte detta i hyllade herrfotbollsmagasinet Offside? Eller Filter för den delen.

Elias

Tvivlet

Meryl Streep briljerar givetvis i bioaktuella Tvivel (Doubt är originaltiteln), hennes nästintill parodiskt hårda nunna bär drag av, antar jag, ofrivillig komik. Men hon gör det alltså extremt bra och den långa nyckelscenen mot Philip Seymour Hoffman är av den gastkramande typen, klassiskt välspelat drama. Och den hotande insikten att filmens gåta, huruvida Hoffmans präst är skyldig till ett övergrepp (MÖJLIGTVIS SPOILER men DN har ändå redan avslöjat, irriterande nog) kanske aldrig kommer att uppdagas är snyggt. Gnagande irriterande men snyggt. Filmen i övrigt saknar kanske rent estetiskt cineastiska ambitioner (filmad teater någon? Dana Stevens skriver om det här).

Kate Winslet leder Oscarsracet om man får tro de största vadslagningsfirmorna. Jag hoppas givetvis att fantastiska Melissa Leo från Frozen River vinner. Frågan är om hon har en chans mot en klassisk Oscarsroll och sådan tungviktare som Streep, som mycket riktigt vann när Screen Actors Guild Awards delades ut i söndags.

Elias

Angående DI och publiken

Efter tips från Jacob på tidningen FLM tog jag del av “Kino”, sänt 12/12 förra året. Här presenteras Filmhögskolan Göteborgs och DI:s och olika förhållningssätt inför filmskapandet. Det blir snabbt uppenbart att det bredare tilltalet är en uttalad hållning DI har i dess utbildning av studenter för en fortsatt framtid inom “mainstream”-filmsverige, där Göteborg istället fokuserar på mer konstnärlig, auteurstyrd film (tycks fungera ypperligt med tanke på Plattform, De ofrivilliga och så vidare). Detta skulle alltså kunna förklara mina utbrott av typen “SVT-anpassning”. Det är alltså meningen, men det gör varken filmerna bättre eller förklarare det märkliga i att SVT, för min del, utvecklats till ett negativt tillmäle. Så behöver det inte vara, och det finns givetvis undantag. Ekvationen; att tilltala en stor publik utan att behöva göra Göta kanal går verkligen. Men DI:s avslutningsfilmer är till övervägande del tråkiga, tillrättalagda verk. Om man nu av film kräver mer än en eventuellt “mysig” halvtimmes förströelse (men alla filmer har kanske sin tid och plats vilket möjligen kan vara en invändning men det är en annan diskussion av typen “bra” film). Det intressanta är väl kanske också att DI-eleverna är Sveriges dyraste i drift, därav mitt hopp om kvalité.

Det nya numret av FLM finns ute nu och handlar bland annat om vad som hände efter fantastiska dokumentären Plötsligt i Vinslöv och den kommande uppföljaren.

Jag minns fortfarande när jag hörde Roger Wilsons, programledare för “Kino”, röst för första gången och min direkta förvåning. Denna utmärkta filmskribent jag följt bland annat på Nöjesguiden och Rodeo lät inte alls som jag föreställt mig. Jag blir fortfarande undrande när jag hör den (men inte på ett alls dåligt sätt).

Elias

Paus

I väntan på kommande inlägg:

Lars Ohlys favoritfilm är Citizen Kane. Av Stanley Kubrick.

http://hd.se/kultur/2009/01/25/lars-ohly-saag-springsteen-paa/

Billigt men snart är vi åter hoppas jag.

UPPDATERING: Det stod alltså att filmen var av Stanley Kubrick, något som nu är ändrat.